Som jag bryr mig!

Att jobba på högstadiet är precis så jobbigt som ni tror. Faktiskt. Och ibland vill jag bara stänga in alla elever i en mörk skrubb och glömma i vilken sjö jag kastade nyckeln. Ni fattar, va?

Men så är det underbart fantastiskt roligt också.

Idag tog jag och kollegan klassen på marknad. Eller, ja... Kollegan tog dem dit. Jag mötte dem där. Till en början såg de lite rädda ut. Höll hårt i varandra och visste inte riktigt vart de skulle gå. Men efter en stund lossnade det. Jag och kollegan gick för oss själva och varje gång vi mötte några av eleverna såg de gladare ut. Mer avslappnade. Relaxade. De hade trevligt. De gick på marknaden. Kollade in bling och krimskrams. Käkade hamburgare och drack cola. Och handlade. Och lekte i lekparken... Och de visade upp sin allra bästa sida. Och den är faktiskt väldigt fin!

Och så plötsligt finner jag mig själv resa ragg. För när överåriga puckon dissar mina fina ungdomar blir jag fett arg. Då får de överåriga puckona höra ett och annat. In my dreams :p Hela vägen hem kom jag på bra saker jag skulle ha sagt till kär... tanteländet som tyckte att hon hade förtur på bussen för att hon betalar skatt. Eller till den andra kär... tanten som trodde att hon skulle förlora sin plats i kön till ett gäng ligister bara för att de inte stod tysta på ett led och tittade rakt fram. Eller till gubbj... gubben som uttryckte sitt enorma gillande av att jag inte bor i samma förfärliga område som det brötiga gänget. De fick inte höra nå´nting alls, egentligen. Och det är fett synd!

Fast jag sänder ändå en road tanke till de två små kvinnorna som tog sig för att fråga bekymmerseleven om vad "jallapeeeno" var för något. Vad fick dem att tro att han visste det? *s*