En irrande virrhjärna vilse i viljan

Lägg särskilt märke till korna!

2011-01-20T21:06:00.000+01:00

Jag kände mig lite wild and crazy idag och tänkte lätta upp stämningen med ett youtube-klipp.
Det häftigaste jag kunde hitta.
Klassen i fråga satt knäpptyst och tittade.
Om det var av hänförelse eller chock är oklart.
Vid några tillfällen sjöng de med också.
På det hela taget ett ganska lyckat publikfrieri.

För vitt är vackrast utomhus!

2011-01-17T22:40:00.000+01:00

Världen är gråbrun.
Smutsig.
Töväderskitig både ute och inne.

Och detta förvånar mig:
Samma människor som målar allt vitt-vitt-vitt och har vita möbler med få, men ack så vita, vackra antika loppisfynd i sina vita hem... Samma människor gläds åt regn i januari.

Allt det där vita måste ha gjort något med deras förstånd...

Vilsnare än vanligt

2011-01-16T17:46:00.000+01:00

Virrhjärnan saknar hårddisk. All information måste sparas externt. På laptop, kalender, almanacka, kyslkåpsdörr, post-it... Vad är det för dag? Vad håller jag på med? Vad ska jag göra se´n? Vad gjorde jag nyss? Var la jag lappen där jag skrev upp vad jag skulle göra?

Vad hände?

Drömläge?

2011-01-13T18:25:00.000+01:00

Flera nätter i rad den här veckan har Foppa väckt mig mitt i natten. Han sitter i en röd fåtölj bredvid min säng och envisas. Jag ska tydligen passa hans krokodil ett tag. Och jag som bara vill sova försöker säga det till Foppa, men han vekar inte vara så bra på att lyssna, för rätt vad det är när jag vaknar till är han borta, men han har lämnat sin krokodil.

Så där ligger jag och är outsägligt trött och vill bara sova, och i en röd fåtölj en meter bort ligger en pigg krokodil. Som inte vill sova. Alls!

Nu ska väl sägas att Foppas kokodil är alldeles snäll av sig. Han vill inget illa. Men han har så vassa tänder och trasslar in sig i mitt täcke mest hela tiden. Så gång på gång vaknar jag av att täcket sitter fast i krokodilens gap och så får jag försöka dra loss det, men då får jag ju bara en massa trasor i nävarna och ju längre natten går, desto trasigare blir mitt täcke.

Jag undrar verkligen hur Foppa tänker!

Hovmästar´n!

2011-01-03T10:30:00.000+01:00

Det är en fluga i min... sängkammare!

Jag protesterar! Man ska inte hållas vaken av en fluga i sovrummet natten mellan 2 och 3 januari. Inte i Sverige. Och verkligen inte 2011.

Jag kräver att flugan går samma öde till mötes som hyacinterna, amaryllisarna och julgranen.
Döden!!!

Film är bäst på bio?

2011-01-02T23:03:00.000+01:00

Vi hade bokat biobiljetter idag. Vi gör så i vår familj. Bokar! Det kan hända att vi är de minst spontana individerna på norra halvklotet, men så är det då.

Den här bristen på spontanitet gör också att vi alldeles vansinnigt sällan går på bio alls. Det har iofs flera orsaker. Bl a annat detta behov av att boka. För ska vi gå på bio bokar vi. Och ska vi boka blir det bio i Stora Staden. Och ska man till Stora Staden för att gå på bio... Ja, då bokar man. För man vill inte stå utan biljett väl där. Man kan gå på bio i vår lilla lilla stad också. Fast då får man inte boka. Då får man ställa sig i kö och hoppas att man får en hyfsad plats... Bökigt! tycker vi.

Hur som helst. Vi hade två biobiljetter med kort bäst före-datum (eftersom de suttit på kylskåpet i ett år nu) så vi tänkte göra oss av med dem genom att... Jo, just det. Gå på bio! Familjens gemensamma val föll på Narnia - Skeppet Gryningen i 3D. (Det var alltså helt och hållet barnen som bestämde och jag som accepterade trots att jag läst en recension där filmen kallades sömnpiller)

Om vi bortser från att vi åkte hemifrån direkt efter frukost och kom hem igen efter mörkrets inbrott och allt vi hann med var att se den där filmen och äta en fashionabel middag på McDonalds vill jag famföra följande: Jag minns ett biobesök som att man köpte sin biljett och sin jättebytta med popcorn, gick in i salongen och hann äta upp hälften av popcornen till Mazettireklamen (ren och skär nostalgi, för så gammal är jag inte egentligen) och se´n började filmen. Allt var gott och väl med det.

Dagens biobesök var lite annorlunda. Vi hade precis fikat (oj, vi hann visst en sak till) och valde helt fräckt att strunta i popcornbyttan idag. Och lika bra var väl det, för vi hade inte haft något kvar av den innan filmen väl började. Jag skulle ha tuggat i mig kartongen också i ren desperation. För först var det reklam. Se´n visades det information om att filmen snart skulle börja och vi ombads stänga av mobilerna. Se´n kom en ack så viktig biografanställd kvinna och talade om vilken film som snart skulle börja. Detta gjorde hon live med en mikrofon i handen. Se´n höll hon ett medellångt anförande om vikten av att stänga av mobiltelefonerna. Se´n lottade hon ut ett presentkort genom att säga att hon har ett presentkort och dra till med ett nummer... Se´n avlägsnade hon sig i maklig takt ur lokalen och några minuter senare började äntligen filmeländet.

Varför gör de på detta viset? Är det för att SF- Filmstaden är enda biomöjligheten i de flesta svenska städer? Har monopolet gått dem fullständigt åt huvet? Så dumt! Men förklara gärna för mig.

Jo, just det... Bilden av biljetterna på kylskåpet är tagen när vi kom hem...

Se´n föll jag på "mina rädslor"

2011-01-01T13:16:00.000+01:00

Vill nog inte ta i dem med tång ens. Faktiskt. Jag ignorerar mina rädslor så till den milda grad att jag tror att jag inte har några. Funkar finemang. Precis som med spindlarna i källaren. Ignorera och förneka att de finns. Borta!

Nu kommer jag göra samma lika med resten av den där listan. Är det något jag inte behöver så är det att gräva i mig själv. Det är så osnyggt och ostädat där inne, så ingen står ut. Allra minst jag själv.

Mot nya djärva mål!

Dag 25 - En första

2010-12-17T20:46:00.000+01:00

Columbus var först... Storfia också. Och jag, när man tänker efter. Men nu skulle det vara en första... Bara en.

Neil Armstrong. Han var först!

Dag 24 - Det här får mig att gråta

2010-12-16T16:33:00.000+01:00

Tja. Jag är lite gråtfärdig nu, faktiskt. Hur tänkte jag när jag bestämde att det vore en bra idé att följa den här listan?

Men okej! Jag gråter när jag slår mig. Eller när någon jag känner dör. Eller när barnen gråter. Då blir det ledsenhet by proxy på mig direkt. Om de inte gråter för att jag är orättvis, förstås. Då blir jag bara så här "Lägg aaav" istället.

Jag grät så jag hulkade 3:e till 14:e gången jag såg Blommor av stål. Men de sista 11 gångerna har jag bara garvat åt Dolly Parton.

En gång förra året blev jag så arg och uppgiven och besviken på mig själv att jag grät på jobbet. Det var ingen vacker syn. Men det fick resultat. Hade jag varit en av eleverna hade vi vuxna sagt något om att jag lärde mig helt fel sak av det där. Men det gjorde jag inte. Jag lärde mig faktiskt rätt sak. Det sjönk bara in lite sent.

Senast på lördag är veden i garaget slut. Det är möjligt att jag gråter en skvätt då, för jag har blivit helt beroende av fladdrande sken från brasan och den härliga värmen som sprids. Någon bör omedelbart komma hit och skotta fram mer ved...

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

2010-12-15T21:50:00.001+01:00

Glögg!

Och brev från bästaste vännen. Och att träffa bästaste vännen och dricka glögg och prata bort en stund. Tack för ikväll!

Dag 22 - Det här upprör mig

2010-12-14T18:42:00.000+01:00

Man lär sig saker om sig själv mest hela tiden. Som att mörkret är det värsta med den här årstiden. Oavsett hur kallt det blir. Eller att vissa inte borde köpa hem växter som ska ha "jämn fuktighet" runt rötterna och inte tål minsta avsteg från den där jämnheten utan att skrumpna och dö. Så´nt lär man sig om sig själv allt eftersom.

Så förutom de där självklara grejerna att bli upprörd över. Som när barn far illa, när fabriker släpper ut miljögifter, orkestrar spelar falskt, människor spränger sig själva i luften och grannens barn kastar in disktrasor på tomten (och här plockar jag fritt från olika nivåer av upprördhet, som ni märker) har jag den här hösten lärt mig att jag blir alldeles väldigt upprörd över en sak till.

Jag har svårt att tåla när jag inte får vara med och bestämma. När det fattas beslut och jag inte får ha ett ord med i laget. När jag ställs inför faktum utan att ha blivit frågad om råd. Särskilt om de där besluten berör mig konkret. Då blir jag alldeles rasande och kan inte sluta påpeka alla möjliga, omöjliga, fiktiva, potentiella, faktiska, fabricerade och påhittade effekter av nämnda beslut. Glömde negativa. Jag talar bara om negativa effekter. Oavsett nivå. Oavsett sammanhang. Jag hostar igång och fortsätter som en evighetsmaskin. Tills någon slår mig i skallen. Gärna hårt. Då slutar jag. Om jag får något annat att fokusera på. Och det får jag såklart direkt. Det är nämligen så sällan någon frågar mig...

Dag 21 - Ett annat ögonblick

2010-12-13T16:01:00.000+01:00

Det är märkligt vilka minnen som poppar fram ibland.

Just nu minns jag den där gången när jag tappade kontrollen över skidorna i en backe i Våmhus 1984 eller så och körde störtlopp ända fram till en stubbe. Vid det laget var jag förresten off pist också, för jag hade nå´n slags outvecklad tanke om att den lösa snön vid sidan om skulle bromsa upp min framfart lite. Det gjorde den inte. Det enda som bromsade upp min framfart var den där stubben. Jag körde rätt på den. Och gjorde en volt. Och gjorde illa knät. Och blev buren av starke Sune (tror jag, men det kan ha varit någon av de andra gubbarna) och mamma och pappa var inte med på resan. Jag grät säkert också, men det har jag inget minne av.

Nästa sak jag minns från den resan var att vi fick Korv Stroganoff till middag och den var inte god. Man måste steka korven först! Hårt!

Dag 20 - Den här månaden

2010-12-12T15:44:00.000+01:00

Ja, vad finns att säga? Det är december och jag är lärare. Nu är jag visserligen inte musiklärare längre, vilket minskar stress och press med i runda slängar 758%, men det är rättning, bedömning, källkontroller, avslutande av kurs och införande av betyg och på det läggs nu också flytt av arbetsplats. Flytt för tredje gånger på 1½ år. (Det imponerar säkert inte på en ordinär kontorsråtta, men i skolans värld rör vi inte på oss så ofta. Normalt sett.)

Om man lyfter blicken från arbetet ett ögonblick (fast egentligen har jag inte gjort annat än lyft blicken från arbetet den här helgen, vilket innebär att de där 758% snart är infångade igen) har det ju kommit en mängd snö. Redan. Jag tycker det är bra. Jag gillar snö! Hade i och för sig kunnat föredra självskottande snö eller snö som inte la sig på trappan, trädgårdsgången, garageinfarten och trottoaren utanför vårt hus. Men naturligt är ju också bra. Jag är nöjd så länge det inte är mörkt och geggigt fem månader i streck. Jag är nöjd, och till och med lite lycklig, när vintern är vit.

Kvar att göra denna månad:

Sätta betyg
Packa ner alla grejer, flytta dem och packa upp dem igen. Helst på en kvart, för mer tid än så finns liksom inte.
Köpa julklappar
Sjunga på julkonsert
Fira Jul
Fira Nyår

Prioritera bort denna månad:

Skicka julkort
Baka pepparkakor (Vi gjorde godis istället)
Köra på en hare

Dag 19 - Detta ångrar jag

2010-12-11T20:37:00.000+01:00

Ingenting! Faktiskt. Det ligger inte för mig. Man gör det man gör och fattar de beslut man fattar och det hade blivit annorlunda om man bestämt annat, men ingen kan veta om det hade blivit bättre eller sämre eller... Så även om jag inte gjort alls samma saker som Lena Ph säger jag precis som hon.

Jag ångrar ingenting!

Nobelmiddagen!

2010-12-10T20:27:00.000+01:00

För den som råkat få inbjudan bortslarvad på vägen går det ju lika bra att fixa eget käk. Behövs inspiration delar jag frikostigt med mig av menyn här. Det går hur bra som helst att kopiera den rakt av. Ni behöver inte ens fråga om lov, faktiskt.

Till förrätt tillreder Lillfia en läcker skinktoast med philadelphiaost och kiwi.

Att dricka till: Julmust.

(Rekommenderas inte! Julmust och kiwi kan tom vara en värre kombo än tandkräm och äpple)

Varmrätt bestående av klyftpotatis (från frysdisken), lövbiff och bearnaissås (från påse) tillagas av Yours Truly. Notera gärna de fräsha grönsakerna.

Att dricka till: Julmust (funkar)

Desserten signeras Storfia och innehåller Chokladpudding (från påse), skivad banan (ur skal) och lättvispad grädde med pudrat O´boypulver över (om man inte vägrar).

Att dricka till: Julmust

Personligen tycker jag att vi borde få ett hedersomnämnande i Den Bruna Maten. Men det är ju vad jag tycker.

PS. Imorgon blir det Flygande Jakob...

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

2010-12-10T20:07:00.000+01:00

Men har folk favoritfödelsedagar??? På riktigt?

Som jag ser det. Man får en om året. Det blir det datum det blir. (Om man inte är född i ett land utan klockor och almanackor och det mest precisa blir "när vallmon blommade på våren efter att geten dog". Då kan man förstås få välja födelsedag lite om man behöver ett svenskt personnummer. Men så är det inte för mig.) Så min favoritfödelsedag får bli 28 februari, för då blir jag firad...

Dag 17 - Mitt favoritminne

2010-12-09T18:31:00.000+01:00

Jag kom att tänka på ett helt annat minne idag. Av någon anledning. Det är inget favorit alls med det här minnet, men det får ändå bli det.

Jag gissar att jag var åtta eller nio år. Alltså var det 1981 eller 1982. Det var vinter. Eller så var det inte vinter, utan höst eller vår. Hur som helst så var det inte sommar, för i det här minnet är jag på väg hem från skolan. Jag går där med min väska. Och jag är inte ensam. Mange är där. Och fråga mig inte varför, men vi befinner oss på fel sida av vägen. Vi är på Konsums parkering och Mange blir arg på mig. Jag har säkert sagt något snusförnuftigt och besserwissrigt och Mange har utsvängda jeans och kort stubin och han blir arg. Plötsligt står jag där med ryggen mot Konsum och Mange framför mig och hans händer runt min hals och han är jättearg. Och jag blir så rädd så rädd för Mange som är lika gammal som jag, men mycket starkare. Och så stannar en bil till och en gubbe (alltså någon över 18 år, eftersom jag är ett barn och gubben har körkort) stannar till och skriker ut genom den öppna rutan (vid närmare eftertanke var det nog tidigt på hösten) till Mange. "SLÄPP FLICKAN!" skriker han. Och Mange släpper flickan som är jag och det jag minns är att någon stannade bilen för ett ögonblick och sa till och att det blev bra då.

Eller bra och bra. Jag var fortfarande rädd och ledsen när jag kom hem, förstås. Man blir ju det när något händer. Rädd och ledsen och förvirrad. Jag var rädd för Mange flera gånger se´n också. Men någon hade stannat till och sagt åt honom en gång. Folk brydde sig.

Undrar vem han var. Den där gubben. Han som bara stannade till och se´n körde vidare. Undrar om han brukade göra så. Säga till. Eller om det var den gången han gjorde det. Undrar om han undrade hur det gick. Undrar vad det blev av Mange...

Dag 16 - Min första kyss

2010-12-08T18:37:00.000+01:00

Men allvarligt? Det är då verkligen ingenting att fördjupa sig i. Första kyssen? Inte tillräckligt speciell för att jag ens ska minnas den. På riktigt. Det KAN ha varit sittande på sängkanten och det KAN ha varit på en gräsmatta lutad över en svart och vit katt. Det KAN ha varit under en filt utanför Värnamo, men det tror jag inte. Jag minns helt ärligt inte.

Däremot minns jag första kyssen jag delade med Hanjagärgiftmed. Men den berättar jag inte heller om. Lite självbevarelsedrift har jag faktiskt. Och jag försöker behålla en smula värdighet också. Sådeså.

Puss på er!

Dag 15 - Mina drömmar

2010-12-07T22:36:00.000+01:00

Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?

2010-12-06T20:40:00.000+01:00

Idag hade jag på mig...

GOTT OM TID!!!

Det är vad som händer när man lämnar de kollektiva och snöstörda färdmedlen och tar en egen miljöovänlig bil till jobbet. Lugn och ro i sinnet. Och gott om tid.

Ps. Jag ska klimatkompensera i tre dagar nu. Jäkt och stress.

Dag 13 - Den här veckan

2010-12-05T15:27:00.000+01:00

Den här veckan kommer inte gå till historien som en av de bättre. Tyvärr. Jag har varit sjuk. De två dagarna jag släpade mig iväg till jobbet kunde ha varit bättre. Tågen är försenade och inställda utan att vi resenärer får veta särskilt mycket om det. Och min sänglampa har gått sönder.

Tur då att den slutade ganska gott, den här veckan.

Nu: Mera Godis!

Dag 12 - I min handväska

2010-12-04T18:55:00.000+01:00

Jag tömde den på golvet. Den innehöll mer än jag trodde. Mycket mer! För jag trodde den var tom. Förutom plånboken. Jag misstänkte att den låg där i. Världens bästa väska sväljer allt!

Innehåll:
2 påsar saffran (totalonödigt inköp, för jag hade redan fem påsar i kryddlådan, visade det sig)
Ett kvitto på två kuddar från Indiska.
Min lilla almanacka som jag köpte för att förra årets var för stor (men jag använder den typ aldrig, för det får ju inte plats nå´t i den. Jag bad om en stooor på jobbet istället.)
En bit sidenband. Grålila nå´nting, (har legat i väskan i en halv evighet, eller åtminstone sen jag fick den i somras. Ingen aning om varför längre.)
Den där lilla stroppen man drar bort för att öppna en påse tuggummi.
Ett läppglans (WHY???)
Medlemskort på KappAhl.

Nycklarna? I jackfickan!

Dag 11 - Mina syskon

2010-12-03T22:26:00.000+01:00

Låt mig börja med att konstatera att

Det är fredagkväll
Jag har blivit bråkad med idag... igen
Det är fredagkväll
Någon annan hade köpt marshmallows, så jag hittade inga och måste revidera nästan hela julgodislistan
Det är fredagkväll

Då borde alla förstå varför detta inlägg ser ut som det gör. Det betyder alltså inte alls att jag inte gillar mina syskon. För det gör jag!

De är två till antalet. De tituleras (i it-sammanhang, åtminstone) Lillebror och Brorsan. Brorsan är också lillebror, men inte lika mycket.

Brorsan är den kloka, förnuftiga typen. Han bor i hus med fast adress. Han har fru och två barn och ett jobb med regelbundna tider och dito inkomst (utgår jag ifrån, men eftersom vi inte patar om den detaljen så...). Med Brorsan har jag bråkat jättemycket! Honom kunde jag puckla på så mycket jag ville ganska länge. En dag slog han tillbaka. Se´n dess har jag inte pucklat.

Lillebror är den rastlösa, äventyrliga typen. Han bor i kappsäck, på hotell eller "hos en kompis". Och ganska ofta i en lägenhet han hyr. Han har ingen fru, inga barn, men ett jobb utan fasta tider. Jag gissar att han också får betalt, iofs... Med Lillebror har jag inte bråkat på samma sätt. Han har ju alltid varit så liten.

Det finns massor med bra saker jag skulle kunna skriva om mina bröder. Men jag hänvisar härmed till punkt 1-5 ovan och ber att få återkomma i ämnet vid ett mer lämpat tillfälle.

Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag

2010-12-02T19:41:00.000+01:00

Så här tänkte jag. Att jag skulle låta mig fotograferas i dagens outfit. Utomhus, förstås. Vilket innebär svarta kängor, bruna täckbyxor och röd(ish) jacka med luvan över huvet. På händerna vita skinntumvantar. Nämnas bör att vantarna är från 80-talet, kängorna från 2010 och resten från 2000 kallt. Jag nämner ålder på kläderna eftersom jag inte har den blekaste aning om märke eller så.

Men nu blev det inte så. Att jag fotograferades, alltså. Bara så ni vet...

Dag 09 - Min tro

2010-12-01T16:51:00.000+01:00

Oj! Den här är svår. Jättesvår! Svår att skoja sig förbi, och svår att svara ärligt på. Jag borde kanske ha läst igenom den här listan noggrant och övervägt om jag verkligen skulle följa den ännu mer noggrant... Men men. Nu är det som det är. Jag får göra ett försök, helt enkelt.

Jag tror på Gud. Jo, så är det. Jag är troende. Det är bara det att det inte märks lika tydligt nu längre. Jag har blivit mer och mer privat ju äldre jag blivit. Eller om jag har blivit mer och mer privattroende med varje flytt, kanske. Så kan man ju också se det. Jag går inte längre omkring med tröjor som det står "Jesus älskar dig" och andra evangelistiska one liners på. Jag har inte Bibel, anteckningsblock och highlighterpenna med mig när jag går till kyrkan. Faktiskt går jag knappt i kyrkan alls... Men varje gång frågan kommer upp inser jag att om inte Gud fanns där skulle jag falla. Utan Gud skulle jag vara en spillra på ett mörkt och stormigt hav, för att låna en liten rad av Björn & Benny. (Vet ni förresten direkt vem som är Björn och vem som är Benny? Det gör inte jag. Får jag tänka efter så vet jag, men helt direkt sådär är det bara björnåbenny i en mixer...)

För mig är Gud som en bra förälder. Där när det kniper. Alltid i bakgrunden, beredd att hjälpa till. Leder och lär mer i början, för att släppa kontrollen så småningom och låta barnet pröva sina vingar på egen hand. Gud hjälper till när det blir fel. Inte alltid på det vis jag skulle önska, kanske, men eftersom det är Gud vi snackar om här tänker jag mig att det blir bättre på hans sätt än på mitt. Gud kommer med råd. Förlåter och tröstar. Knuffar ibland milt i en annan riktning. Lyfter, skakar om och visar på rätt väg vid andra tillfällen. Ibland riktigt omilt. Ibland blir Gud arg så det ryker. Det är när man svikit förtroendet. Men oftast är Gud nöjd med vad han åstadkommit. Det är vad jag tror.

Det stör mig inte det minsta om Gud är en gubbe med skägg som sitter på ett moln och tittar ner på jorden och mänskligheten. Jag har inget behov av att hävda att Gud är en kvinna. Eller att kalla Gud för hen... Det är alldeles ointressant vilket kön vi väljer att sätta på Gud. Gud är där, bara. Och håller ett vakande öga på oss små. När som helst och var som helst kan Gud bestämma sig för att lägga sig i. Men det sitter långt inne. Inte för att han inte bryr sig, utan för att han vill att vi ska klara oss själva. Att vi ska kunna ta ansvar själva.

Hela min barndom gick i frikyrkans regi. Tonåren likaså. Det har aldrig känts hämmande. Bara utvecklande och roligt. Trevligt, lärorikt. Jag har varit på läger i kyrkans regi. Lärt känna nya vänner. Åkt på resor till fjällen och Östeuropa (när det fortfarande fanns ett riktigt Östeuropa, ni vet). I kyrkan fick jag växa in i rollen som ledare. Lugnt och försiktigt. Först som hjälpledare i scoutverksamheten och senare som körledare. I kyrkan fanns det alltid plats för den som ville försöka. Jag var kass på trumpet, men ville gärna spela i orkestern. Så då fick jag spela i orkestern. I kyrkan var det alltid någon som var glad att se mig. Och faktiskt är det så fortfarande. (Fast de har den ouppskattade ovanan att kalla mig Mäija där...) Kyrkan var trygghet.
Romantiserat? Ja, naturligtvis.

Dagens lek: Farfars kalsonger.
- Mamma? Vad blir det till middag?
- Farfars kalsonger!
- *psykbrytsfniss encore*

Dag 08 - Ett ögonblick

2010-11-30T19:42:00.000+01:00

... strax tillbaka...

(Det här var en helknasig och konstig rubrik som jag inte förstod, så den hoppar vi över.)

Dag 07 - Min bästa vän

2010-11-29T19:08:00.000+01:00

Dag 06 - Min dag

2010-11-28T13:02:00.000+01:00

Min dag kommer bli en dag i soffan. Under en filt. Med näsdukarna på mindre än en armlängds avstånd. För ögonen svider, huvet värker, halsen gör ont, näsan rinner och rösten bär inte. Så kan det gå.

Jag hade tänkt köpa presentpapper, baka och gå på julskyltning med kyrktitt. Och vid en snabb kik genom fönstret ser jag att jag nog hade tänkt skotta också. Men av det blir det nu inte mycket. Det enda jag kan tänka mig att jag verkligen kommer göra är tömma och fylla diskmaskinen några gånger. Och ställa en plåt med mat i ugnen.

Det är dagens nivå.

Dag 05 - Vad är kärlek?

2010-11-27T23:24:00.000+01:00

Kärlek är när Denmanärgiftmed tror att man har skottat trottoar och garageinfart innan man åkte till jobbet. Även om det bara rör sig om några få förvirrade timmar innan sanningen uppdagas. Att det var Denmanärgiftmeds bror som varit där med snöslungan. För det är också kärlek. Att köra snöslunga utanför andras hus före sju...

Kärlek är också att göra sin fru en kopp te med honung när hon sitter och snorar ikapp allt hon missat att snora och ynka under en kalasdag. Det är kärlek!

Dag 04 - Det här åt jag i dag

2010-11-26T16:16:00.000+01:00

Nu blir det riktigt spännande. Äntligen får jag berätta vad jag äter om dagarna! Äntligen!!!

Jag började dagen med min lilla termos fylld till bredden med kaffe och mjölk. Det dricker jag på tåget samtidigt som jag läser romaner. (Just nu: Håpas du trifs i fengelset av Susanna Alakoski) Jag brukar äta en macka också ungefär samtidigt, men idag struntade jag i den, för... Idag var det dags för den Årliga Adventsfrukosten på jobbet. Ett tillfälle för oss systrar och bröder i pedagogiken att i lugn och ro, och nästan kompakt mörker, avnjuta en måltid tillsammans. Jag hade egentligen glömt anmäla mig, men blev lovad en stol ändå.

Till frukost åt jag:
Skinkmacka
Ostmacka
Rödbetssallad
Inlagd gurka
Två sorters sill
Apelsinjuice (fast jag drack juicen, i ärlighetens namn)
En skumtomte

1½ timme senare (halv elva) var det dags för lunch, eftersom det var fredag. Efter den där frukosten tänkte jag att det får bli en riktigt lätt lunch, så jag knatade upp till närmsta café och köpte en smörgås med ägg och räksallad. Inte ägg- och räksallad. Det var ägg. Och det var räksallad. Och grön paprika (!!!). Den var inte god. Varken paprikan eller mackan i övrigt. Så jag tröstade mig med fler skumtomtar.

På väg hem åt jag en clementin och väl hemma hällde jag i mig mer kaffe och tog en bit dajm, för jag kände mig lite tom i magen...

Vad det blir ikväll vet jag inte än. Kanske ett russin. Det blir i alla fall inte tacos. Så mycket vet jag.

Dagens citat: "Jag tar visst ansvar för att jag störde, men det var han som började!"

Dag 03 - Mina föräldrar

2010-11-25T19:10:00.000+01:00

Dem är det bäst att inte skriva för mycket om. Inte för lite heller, när det nu finns som en helt egen rubrik. Nåja...

Min mamma kan sy. Och laga mat. Och handla! Hon är galet bra på att handla, faktiskt. Just idag har hon använt sig av just den talangen på GeKås i Ullared, faktiskt. Undrar vad det blev...

Min pappa är Händige Herr´n. Han kan faktiskt nästan allting, om man tänker efter. Men han måste klippa sig regelbundet annars ser han ut precis som Göran Greider och det vill nog bara Göran Greider. Se ut som Göran Greider, alltså...

Nu måste jag kolla om jag har ingredienser till en pepparkaksdeg, för Lillfia tycker plötsligt att det är jätteviktigt att baka pepparkakor och jag är en snäll mor som inser att barnen snart är stora och inte kommer vilja vara med mig längre, så i ren desperation kommer jag baka pepparkakor med henne. Som för att hålla henne kvar, liksom. Desperation, var ordet.

PS 1. Göran Greider har en yxa i näven på den där bilden. Jag gissar att han ska få besök av folk han inte känner så väl...

PS 2. Lillfia tycker vi ska köpa pepparkaksdeg. Va??? Förrädare!

Dag 02 - Min första kärlek

2010-11-24T21:57:00.000+01:00

Det var Mattias det. Mattias A! Icke att förväxla med Mattias N. (Fast det var i ärlighetens namn inga större fel på Mattias N egentligen. Han var bara inte aktuell som första kärlek.) Jag drömde om Mattias på nätterna. Jag drömde att vi gifte oss på lekis och alla våra kompisar i gruppen satt på sina hobbitstolar i den långa korridoren mellan kapprummet och samlingen (som måste varit minst tre meter) och med tårar i ögonen såg oss gå fram mot... Ulla? Nåja, ingen dröm är perfekt.

Jag var kär i Mattias hela lågstadiet och hela mellanstadiet. Alla visste det. Särskilt Mattias superretlige (men snäll på sitt sätt och väldigt trevlig några år senare...) storebror. Nån gång i femman eller sexan blev jag lite trött på att vara kär i Mattias och bestämde mig för att bli kär i någon annan. Det funkade väl "sådär". Bäst funkade det om jag bestämde mig för att vara kär i en annan Mattias. Så jag var kär i några Mattias på raken då... Innan jag bytte till Jonas...

Och så en helt annan sak. Om några 15-åriga tjejer vill veta hur gammal du är. Svara direkt! Ge dem ingen möjlighet att börja chansa! Det går åt pipsvängen med hela stenansiktet då ju.

Dag 01 - Presentera mig själv

2010-11-23T20:17:00.000+01:00

Okej. Det här gillar jag inte. Presentera mig själv, alltså. Det är ju skitsvårt! För vad vill den som lyssnar (eller i det här fallet läser) veta? Hur jag ser ut? Eller mina mått? Intressen, kanske? (hoppas verkligen inte, för jag kan inte komma på ett enda)

På den där kursen jag hittade till igår var det ganska enkelt. "Hej, jag heter Maria. Jag gillar muffins. (För vi skulle säga en sak vi gillar som börjar på samma bokstav ni vet. Och det är en alldeles seriös kurs och så) Jag undervisar i So på högstadiet och jag är här för att jag ville gå en kurs. Vilken som helst gick bra, och den här gick det anmäla sig till. Det ska bli kul, det här!"

Men det var ju en arbetsrelaterad presentation, bortsett från bakverket, och det här är inte någon vidare arbetsrelaterad blogg. Så hur gör jag? *tänker* *funderar* *får en bländande idé*

Brainstorm! (Eller Brain storm... Nån gång ska jag beröra ämnet stavning på riktigt)

Här är jag: Småland, 1973, rund som en boll, målade på nya tapeten, storasyster, välling, böcker!!! husvagn, tältmöte, storasyster igen, piano, UV-scout, tonår, ungdomskör, nattmöte, musiklinjen, Mannen, Artisten, Pedagogen, historia, religion, jobba-jobba-jobba, Storfia, hus, Lillfia, HLK, jobba-jobba-jobba-slita...

Plus att jag på äldre dar drabbats av myror i baken och ludd i öronen. Det betyder att OM jag nu ska sitta still en hel dag ska ingen räkna med att jag hör vad som sägs.

Hej Bloggen!

2010-11-22T21:01:00.000+01:00

Jag såg på en helt annan blogg att det var fem månader sen vi sågs. Är det möjligt? Jag menar... Är det inte mer? För det känns som ett helt liv. Eller ett halvt, kanske. Eller det känns som ett halvår, åtminstone... Tajm flajs (jag försökte verkligen stava som man ska, men vågar inte stå för det om det blir fel... Vilket är helsjukt med tanke på att jag för bara några timmar se´n påstod att jag inte har några problem med att bjuda på mig själv... Men det var till främlingar jag sa det, så...)

Du är dig inte riktigt lik. På insidan, alltså. Du verkar ha lärt dig nya saker. Kul för dig, Bloggen. Undrar om jag också kan lära mig de där sakerna. Och kanske styla om dig lite? Vad tror du om det? Lite nya färger och lite bättre koll. En ny bild, kanske. Lite snyggare?

Jag är mig inte heller lik, om du undrar. Jag är gladare nu. Lite gladare, lite rundare, lite vitare i håret och lite... lugnare? Ja, kanske. Faktiskt. Jag skulle till exempel på kurs i en helt ny lokal idag. (Därav att jag ljuger ohejdat för främlingar) Ja, den var ny för mig alltså. Inte ny annars. Och jag kom dit helt utan att hetsa mig själv runt kvarteren och se suddigt av stress. Det var bra gjort, tycker jag.

Så nu tänkte jag att du och jag skulle umgås lite ett tag. Så här i det som brukar betraktas som årets tuffaste och stressigaste tid. Och för att du ska veta att du kan lita på mig drar jag till med riktig struktur redan på dag 0. En utmaning till mig själv helt enkelt. Jag hittade den hos en alldeles ny bekantskap och min vana trogen snor jag allt som ligger obevakat.

Dag 01 - Presentera mig själv

Dag 02 - Min första kärlek

Dag 03 - Mina föräldrar

Dag 04 - Det här åt jag i dag

Dag 05 - Vad är kärlek?

Dag 06 - Min dag

Dag 07 - Min bästa vän

Dag 08 - Ett ögonblick

Dag 09 - Min tro

Dag 10 - Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 - Mina syskon

Dag 12 - I min handväska

Dag 13 - Den här veckan

Dag 14 - Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 - Mina drömmar

Dag 16 - Min första kyss

Dag 17 - Mitt favoritminne

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Dag 19 - Detta ångrar jag

Dag 20 - Den här månaden

Dag 21 - Ett annat ögonblick

Dag 22 - Det här upprör mig

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

Dag 24 - Det här får mig att gråta

Dag 25 - En första

Dag 26 - Mina rädslor

Dag 27 - Min favoritplats

Dag 28 - Det här saknar jag

Dag 29 - Mina ambitioner

Dag 30 - Ett sista ögonblick

Vi ses imorgon, Bloggen!

Litterär frukost

2010-05-24T19:59:00.000+02:00

Jag började arbetsdagen,
och för den delen
hela arbetsveckan,
med att läsa
De lugna stegen bakom
av Karin Boye.

Det hade kanske varit trevligare
med något mer upplyftande.
Eller
så hade det varit mer upplyftande
med något trevligare.

Nu blev det
som att börja dagen
med en halv grapefrukt.
Och inget mer.

Illa!

Men det är fyra dagar kvar till helgen...

Det går långsamt på bloggen

2010-05-22T15:34:00.000+02:00

Men livet går i 190, så det jämnar kanske ut sig. Hur som helst är det solsken och fullspäckat schema. Som det brukar på våren. Jag är nu inte den som vill se trädgårdspyssel, utflykter med barnens klasser och födelsedagskalas som betungande uppgifter. Men tid tar de ju, likväl.

Det sägs att alla har lika långa dygn, men jag vet inte om jag tror på det riktigt. Jag tycker nog det verkar som att jag har väldigt korta dygn. Och alldeles väldigt få är de också. Andra hinner mer. Eller så gör de inte det. Jag har ju dålig koll på vad andra hinner eftersom jag själv inte hinner med det jag ska. Då går det inte lägga tid och energi på att hålla reda på andra. Det säger ju sig självt.

Rättelse!

2010-05-03T20:07:00.000+02:00

Brorsan ringde.
Han gör så.
Ringer.
För att kommentera
det han läser på bloggen.
Gissa Brorsans yrke! ;)

Hur som helst så ringde Brorsan och sa att det inte alls var kroppkakor på första maj. Det var smörgås och varm choklad. Och, ja... Det låter onekligen logiskt. För vem skulle gå upp i ottan och ställa sig i köket för att bjuda en hel släkt på kroppkakor, makaroner och köttbullar mitt på blanka förmiddagen?

Men hur var det nu med minnet av minnet?
Det är ändå härligt!

Var det fest igår eller?

2010-05-01T17:50:00.000+02:00

Om så... och om du undrar vad det var som hände...

Nä, här gick det lugnt och städat till.
Här sysslar vi inte med... "sånt".

Så här minns jag det också

2010-05-01T17:01:00.000+02:00

Vi plockade Gullvivor bakom lagår´n. Famnen full plockade vi där. Det fanns hur mycket som helst. Och på vägen hem sa mamma plötsligt åt pappa att stanna bilen och det gjorde han och se´n plockade vi andra gula blommor i diket. Smörbollar? Ängabollar? Fina var de i alla fall.

Och vi plockade Vitsippor i backen. Famnen full. Och blåsippor längre upp. Men de blå var svåra att få tag på. De var så få och så eftertraktade. Det kunde gå år emellan tillfällena jag fick se dem.

Och jag tror inte jag minns detta helt exakt heller.

Undrar hur Storfia kommer minnas det här?

Så här minns jag det

2010-04-28T22:05:00.000+02:00

På 1 maj gick vi upp tidigt. Och så gick vi efter musikkåren. De spelade marschmusik och vi promenerade bakom. I solsken. Eller så var det mulet och svinkallt, men det spelade ingen roll. Det var 1 maj och vi skulle marschera.

Promenaden gick till farmor och farfar. Varför musikkåren gick just dit vet jag inte, men det var ju trevligt för oss. För farmor hade lagat kroppkakor som de vuxna smaskade på. Och så hade hon stekt köttbullar och kokat makaroner till oss barn. Alla var nöjda. Extra särskilt nöjd blev man det år man för första gången anförtroddes en egen kroppkaka. Dyrgripar, det där. Det förstod vi att det var. Exklusiv mat som krävde en viss grad av mognad av den som skulle få äran att äta.

Se´n lekte vi barn kurragömma en stund och gömde oss för varandra i städskåpet. Det doftade dammsugarpåsar och rengöringsmedel där och klämde man ihop sig riktigt ordentligt fick man plats framför dammsugaren.

På vägen hem mötte vi musikkåren igen. Med nytt folk på släp efter. Den här gången hade de massor av röda fina flaggor och stora skynken som de skrivit saker på. Säkert nå´t om löntagarfonder eller annat spännande. Då ville vi barn gå med igen, men vi var ju på väg hem då...

Jag tror inte jag minns rätt, faktiskt.
Men det vore gott med kroppkakor.

Nu är det så här ser ni...

2010-04-26T21:05:00.000+02:00

Jag är så trött
så jag orkar nog inte jobba mer
den här månaden.

Eller den här veckan...

Vad är det man gör en vanlig måndag som är så vansinnigt energidränerande?

EFIT

2010-04-25T21:28:00.000+02:00

Söndag morgon och klockan är nio. Dags att rosta brödet och ropa på familjen.

Och jajemen! Brödrosten ÄR en bröllopspresent!

Klockan tio går jag ut med soporna.

Soptunnan är alltid lika najs...

Klockan elva tittar jag till bebisarna i barnkammaren.

Jag behöver ett växthus!

Det finns ett behov här!

Klockan tolv sätter jag spaden i jorden.

Här ska grävas om!

Klockan ett har jag inte grävt ett enda dugg.

Jag fick andra uppgifter.

Inomhusuppgifter.

Men kolla att änderna får vara ute hur mycket de vill.

Klockan två ska det lagas mat också.

Tjatig syssla, det där med maten...

(Nej, det är inte änderna! Det är helt vanlig kyckling. Jag lovar)

Klockan tre duschar jag och det fotot gick inte igenom censuren...

Klockan fyra är provianten nedpackad.

Klockan fem! En timme in i körövningen. Vi övar danssteg. Ser ni vilken fart och fläkt. Vi är helt synkroniserat synonyma. Och vi kan både tredje positionen och nå´t franskt som betyder att man flaxar med armarna som om de var svanvingar... Och det kommer helt naturligt för oss allihop *harkel*

Klockan sex är det dags för middag, dåra.

Kaffe och Polly.

Bättre blir det inte!

Klockan sju går jag upp för trappan.

Nöden har ingen lag.

Klockan åtta står jag och stirrar på några cigarettfimpar och väntar på skjuts. Det slutar med att jag snor en bil istället... Nääää!

Men halv nio är det dags för godnattsaga. Lillfia läser och jag lyssnar.

Som värsta spännande!

2010-04-24T21:04:00.000+02:00

Vi fick finbesök, minsann. En ståtlig gräsand hade hittat vår lilla vattenpöl i trädgården. (De något överutbildade kidsen påstår att det är en drake...) Kanske en som ville känna sig stor och stark. Eller så är han lat och vill ha en liten damm att hålla reda på. Eller så vill han kunna skryta för sina kompisar om att han minsann simmade runt sjön tietusensjuttifjorton gånger på en timme. Ingen vet!

Kanske har han berättat för tjejen...

De där två höll ihop. De simmade lite. Gick en sväng i trädgården. Simmade lite till. Simmade igen. Åt lite gräs... Simmade... Allt gick lugnt och städat till. Fyra barn på studsmattan verkade inte bekymra dem. Att jag gick omkring med en spade och hackade i jorden brydde de sig inte heller om.

Men plötsligt var det ett vansinnigt liv i vattnet. En rival hade anlänt. Honan simmade som en tokig runt runt runt (ja, fram och tillbaka är ju liksom inte lönt riktigt) och efter henne kom Herr Gräsand och Nykomlingen. Och som de slogs! Där stod vi, jag och barnen, och tittade på hur de flaxade med vingarna och högg efter varandra. Som värsta spännande! Som värsta naturfilmen! Fast live och på två meters håll.

Det där var snart avklarat. Den ena han... draken? kröp förminskad upp ur badet och flög iväg. Han som var kvar sträckte på sig och snattrade kaxigt. Honan (eller hönan?) knyckte sådär lagom överlägset på nacken och började gå därifrån, med vinnaren i släptåg. Och vi stod snopna kvar.

Va? Går ni nu? Men sexet då???

Då var det dags för EFIT!

2010-04-08T22:10:00.000+02:00

Klockan är tio över åtta när jag drar igång min svarta Braun för att få lite te till frukosten.

(Och jag ser också att något behöver torkas av. Är det kameralinsen eller köket?

Hoppas på kameralinsen, för den är mindre...)

Tio över nio (eller om klockan hunnit bli kvart över, kanske) får vi grönt ljus.

Tio över tio är vissa av oss i full gång med att bada.

(Jag har druckit te, men inget kaffe än. INGET KAFFE!!!)

Det där funkade förstås inte. Strax efter att förra bilden togs krävde jag fikapaus. Fick fikapaus. Fick kaffe! (Eller fick och fick. Jag betalar ju för mig, liksom) Och så var jag på bättre humör, men det var förfärligt varmt i tropikerna. Kanske en stund i skuggan under låtsasträdet ihop med den medföljande bebisen (som ni inte får se) vid kvart över elva sisådär...

Kvart över tolv väntar vi på att lämna tropikerna.

Fiorna undrar varför jag tar den här bilden.

Ja, vad svarar man? Varför inte, liksom?

Och kvart över ett är vi mätta och allt.

Kvart över två har jag öppnat dagens post och har fått inbjudan till SOMMARFEST.

Jamen det var väl på tiden?!?!

Det blir bra, det där!

Nå´n som minns julpyntet?

Jomenalltså... Jag har inte kunnat ställa tillbaka det heller nu, för...

jamenalltså, julklappskartongerna kom i vägen, liksom...

Men de är faktiskt borta nu. Kartongerna.

Jag körde dem till tippen tio över tre!

Man vet att man bor i en småstad när man hör följande meningsutbyte och inte tycker det låter konstigt:

- Parkeringsvakten är i sta´n idag!

- Nä, vad säger du? Då är det bäst jag skyndar mig!

- Nä, det är nog lugnt. Han var utanför biblioteket nyss och gick iväg åt andra hållet.

- Jasså, men då har jag ju nåra minuter på mig...

Fem över fyra har jag inte blivit lappad.

Tio över fem beskådar jag resultatet av gårdagens besök i

"Fritidsgården för Vuxna damer av Högsta Klass".

A.k.a. handelsträdgården.

Tio över sex kollar jag basketmatch.

Vissa har spelat mer än andra,

vilket betyder att jag har närt en talang vid mitt bröst.

Tio över sju packar jag, för jag ska åka bort.

Pyjamas och tandborste.

Frågan är bara vilken väska som ska få svälja packningen.

Lilla eller stora handväskan?

Tio över åtta gick jag in i tillfällig koma eller nå´t. Det hände ingenting. Eller, det gjorde det kanske, men inget som jag minns eller registrerade. Men här är mina fina ägg i alla fall. De gillar jag!

Tio över nio satt jag och gapade förfärat framför Lyxfällan. Och tio över tio ska jag minsann gå och lägga mig. Annars orkar jag inte morgondagen. Och det är viktigt att orka morgondagen!

Tackåadjö!

Upp och hoppa, sa Mannen idag

2010-04-08T16:18:00.000+02:00

Det är EFIT-dag idag, sa han.
Du ska fota idag, sa han.
Ryktet sprider sig, sa han.

Alltså...
Antingen så läser karl´n bloggen på riktigt.
Eller så hade han bara tur...
Men kameran är med idag.
Det är den.

Asså, det är med snö då

2010-03-26T18:25:00.000+01:00

Fortfarande!

Först kom det en massa snö.
Ni kanske minns det?
Det vräkte ner!
Och vi skottade!
Och skottade.
Och klagade på att vi skottade...

Nu smälter snön.
Ganska hastigt...
Men inte hastigt nog för vissa.
En granne ha skyfflat runt snön i sin trädgård.
Spridit ut den.
En annan har kört med snöslunga.
Hela eftermiddagen.

Folk är faktiskt inte kloka.
Bara jag är klok!
Klok som en bok.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?

2010-03-25T20:07:00.000+01:00

Ja, inte vet jag!
Är det nå´n skillnad?

Jag har aldrig förstått den frågan.
Vem är det som säger halvtomt?
Optimisten eller pessimisten?

Tekniksvik av svikteknik

2010-03-24T16:51:00.000+01:00

Vad är det med lärare och teknik? Vad? Är det något på lärarhögskolan som gör att vår tekniska kompatibilitet (och har jag stavat rätt till det där, eller ens använt ordet korrekt borde jag få guldstjärna)försvinner alldeles? Eller är det bara människor som orsakar kortslutning i idiotsäkra system som är dumma nog att bli lärare? Man undrar. Alla undrar. Alla har vi ju suttit där och väntat på en film som aldrig kommer igång eller diabilder som visas i fel ordning och upp-och-ner. Allt medan läraren svettas ymnigt med panik i blicken. Och vi har fnissat. I vissa fall löst problemet snabbt och enkelt. Till och med jag har gjort det. Men det var före lärarexamen, förstås...

Idag hade jag planerat en lektion i datasalen. Jag hade planerat den väl! Eleverna skulle vara upptagna på gränsen till entusiastiskt uppslukade av den finfina klickbara PowerPoint-presentationen jag lagt in i programmet (Fronter). De skulle jobba engagerat. Förkovra sig. Och jag skulle nöjt vandra fram och tillbaka och se mig omkring. Peka hjälpsamt här. Klappa på axel uppmuntrande där. Skratta tillsammans åt en tokighet där... Det skulle vara som Klass 9A sista lektionen. Paradis.

Nu inser jag ju att den där stämningn inte infinner sig helt naturligt. Så jag förberedde mig och kollade noga att allt var som det skulle. Att alla lätt kunde hitta den finfina klickbara PowerPoint-presentationen. Och att den var klickbar. Det såg bra ut! Jag la in tydliga arbetsinstruktioner i programmet. Kollade igen att allt var som det skulle. Kollade en gång till. Gick och åt lunch, och kollade igen. Allt var precis som det var tänkt.

Men så börjar lektionen. Eleverna loggar in. De är förväntansfulla. De läser första instruktionen och öppnar den finfina klickbara PowerPoint-presentationen. Men då är den plötsligt inte ett enda dugg klickbar. Besvikelse! De vill ju klicka! Besvikelse! Jag vill ju att de ska klicka! Jag står handfallen. Jag har gjort allt jag kan. Jag har arbetat på gränsen av min förmåga, faktiskt. Men tekniken sviker mig igen. Förklara detta den som kan. (Brorsan???) IT-Nisse kan det i alla fall inte. Enligt honom har jag gjort allt rätt.

Omdömena om lektionen skiftade mellan "Det var en bra idé. Synd att den inte funkade" och "Yo, Maria! Fixa mer action nästa gång, jao!" Från min sida av skärmen känns det som ett misslyckande. Även om den finfina klickbara PowerPoint-presentationen fortfarande är klickbar här. (Och hos IT-Nisse.) Vågar man försöka igen?

Och idag regnade det

2010-03-23T19:48:00.000+01:00

Ni får en gissning på er.
Vilka stod ute i regnet
och snålblåsten
och rökte?

Jo, just det.
Kidsen!

Man undrar ju...

Idag sken solen

2010-03-22T21:47:00.000+01:00

Jag stod innanför glasdörrarna och tittade ut.
Längtansfullt.
Önskade nästan
att några av kidsen
skulle stå och röka där ute,
så att jag fick anledning att gå ut dit
jag också.
För att säga åt dem att låta bli,
alltså.
Men kidsen röker visst bara i hagel och snålblåst
numera.
Eller så har de slutat röka.
Eller inte...

Justeja

2010-03-21T11:22:00.000+01:00

Kanske, kanske att jag ska satsa på en EFIT 8 april. Vad tror jag om det? (Jag frågar mig själv för jag tror i ärlighetens namn inte att det är någon vidare rusning av levande själar här längre) Jag kommer ju vara ledig. Och jag kommer inte vara på trädgårdsmässan i Älvsjö och förköpa mig på pelargoner med vackra namn. Så då skulle jag ju kunna ägna dagen åt att söka efter en livskraftig Blekingeflicka, eftersom jag hade den dåliga smaken att ha ihjäl min...

Jag får se. Ingenting är längre säkert efter denna chockvinter.
Först var allt helt som vanligt.
Se´n blev det kallt och massor av snö (och efter ungefär två dagar började folk gnälla om att de var trötta på snön...)
Två och en halv månad senare var det fortfarande massor av snö och ganska kallt.
Och nu är det bruna grushögar och hela vinterns samlade skörd av cigarettfimpar i drivor som gäller eftersom den vackra vita snön har regnat bort.
Och så är det hyfsat varmt.

Jag funderar på att bli en gnällbloggare.
Eller en punchlinebloggare.
Och så funderar jag på att sluta jobba..

Ibland tar det bara stopp

2010-03-21T10:49:00.000+01:00

Vill bara säga det
Att jag är medveten om
att det tog stopp
Det tog slut
Tankarna tog slut
Eller så blev de för många
Rusningsträngsel och seriekrock

Återkommer
efter verkstadsbesöket

Jag försöker pimma...

2010-03-05T23:48:00.002+01:00

Jobba med PIM.
Göra pim...
Kärt barn har många namn.
PIM heter bara PIM.

Jag är inte särskilt datorvan. Jag kan blogga, skicka och svara på e-post, googla om det är enkla grejer och delta i diskussioner på mitt favoritforum. Ja, och så kan jag glo på hemnet också. Inte för att jag behöver, utan för att jag bara inte kan låta bli. Men det är det hela.

Detta vill min arbetsgivare ändra på. Jag ska lära mig att göra snygga power pointpresentationer med text och bilder och klickbara länkar och gärna lite ljud också. Arbetsgivaren vill det. Jag vill det inte! Eller för att vara alldeles ärlig och helt exakt... Jag vill också, men har så erbarmligt dåligt med tid. Och så ser jag inte behovet heller. När ska jag klicka fram en ppt på en lektion? När? I vilket sammanhang? För mig känns det otroligt krystat. Inte minst för att det innebär dragning av sladdar, koppling av projektor och allmänt risk för strul. Jag är skeptisk. Och får jag inte till det där med ljud kunde jag lika gärna haft en bibba OH-bilder, ju. Får jag till det där med ljud kunde jag lika gärna haft en bibba OH-bilder och en cd-spelare...

Jag är en stenålders tråkmåns, va?

Vi tänjer gränserna

2010-03-02T19:42:00.002+01:00

För tre månader se´n, och mer, kunde det hända att jag ringde hem och talade om att tåget var tio minuter försenat. Bara så att de inte skulle oroa sig och undra var jag var. Den stackars familjen som inte klarar sig utan mig, menar jag. Tio minuter. Fatta det!

Det var andra tider då. Tio minuter!!!???
Nu är det ingen som orkar bry sig för mindre än en halvtimma. Och jag är inte ensam om det heller. Det rings inte alls som förr där på tåget.

Då... i höstas: "*suck* Du, vi ligger sju minuter efter. Bara så du vet. Jaaa, skiiitjobbigt skräptåg!!!"
Nu... i nutiden: "Tjena, vad ringer du för? Försenad? Näää, bara 20 minuter, så det är luuugnt."

Vi kanske är lyckligare nu?

Jag har en ny sport!

2010-03-01T21:33:00.002+01:00

Ja, alltså.
OS är slut.
Jag är sportmätt.
Nu bryr jag mig inte förrän det är dags för Sportens årskrönika och OS-minnesprogrammet. Det brukar alltid komma så´na nämligen. Och då är jag som ett blankt blad igen. Jag kommer tro att Charlotte Kalla ska trilla i den där backen och jag kommer bli helt glad att Anja Pärsson kan stå upp. Och jag kommer bita på naglarna när det handlar om curlingturneringen (eller, jag skulle ha bitit på naglarna om jag bet på naglarna... ni fattar...). Och när Per Elofsson gråter av glädje över stafettguldet kommer jag undra vad som flugit i karl´n. Men det är senare.

Nu har jag en ny sport. Som sagt. Och den går ut på att göra slut på det som redan finns i skåpen innan jag ställer dit nytt. Så därför dricker jag jul-te i mars. Skål på´re! Gott och så, men lite fel i alla fall. Och ganska trist. Men billigt, liksom... Det är en sparasport!

Fast jag hör inte till eliten precis. Det går väl an att göra slut på en påse te. Men bäst funkar sporten på godis och chips och så´nt. Kakor... Salta kex med smaskigheter på. Sämst funkar den nog på frukt. Jag är ingen sportis alls, egentligen.

Meeen det var väl kul???

2010-03-01T19:45:00.000+01:00

På allvar så gick det inga bussar. Inte! Det stod 50 pers och väntade på "min" hållplats, men ingen buss tänkte komma. Så vi började traska in mot sta´n. För hoppet levde trots allt om att tåget skulle gå, och även om vi nu inte skulle hinna gå till närmsta avgång så kom det väl ett tåg till en timme senare. (Man känner sig verkligen som de där stackarna i Day After Tomorrow )

Så plötsligt uppenbarar sig en landsbygdsbuss. Och den stannar och den låter oss kliva på. Oh, lycka! :D Och vi tänker (vi fem som ska med tåget och som började gå alltså. De andra 45 står nog kvar på hållplatsen än och har slutat tänka för länge se´n :p) att vi nog kan hinna med vårt tåg i alla fall. Fast då visar det sig att busschauffören är så vansinnigt bussig *hehehehe* att han stannar och plockar upp exakt precis _alla_ som står och väntar på en buss. Och de som säger att de ska med en annan buss övertalar han att åka med ändå. För han vet ju att någon annan buss kommer det inte. Och vi fem tänker "hejdå tåget hem", men bestämmer oss ändå för att skratta åt det se´n. Kanske imorgon...

Och då... som en brinnande buske... som eldskrift på väggen... som... Tåget är också försenat och aldrig har vi varit så glada för det.

Världen är upp-å-ner!

Jag vill klaga på vädret!

2010-02-27T15:17:00.002+01:00

Vart vänder man sig då?
Ingen vet.

Så då klagar jag på alla som tjoade och tjimmade och skrek i kapp om att det var våååren som kom igår. Ni är inte kloka! Det var inte våren som kom. Det var slaskvintern som anträdde våra hemman. Det är inte vårväder ute nu. Det är trökväder. Kallt, rått och fuktigt. Det skvätter slask från bilar, cyklar och skor. Allt ser bara smutsigt, trasigt och äckligt ut.

Det är eländigt, och långt till våren på riktigt. Det är två månader tills vi tänder Valborgselden. Och hur brukar gemene man vara klädd då? Jo, i tjocktröja under vårjackan (för den är ny och så är det ju vår, så vårjackan ska man ju ha på sig), mössa, halsduk och vantar. Och gemene man brukar frysa den trinda bakdelen av sig fastän brasan hotar att tända eld på hela skogen.

Jag är onöjd!
Och kanske har ni nu snappat upp vilken årstid som inte är min absoluta favorit...

BRAAAAK-KADONK-SMÄLL-SPLASH

2010-02-26T14:37:00.003+01:00

Och vips ligger tung blötsnö från halva taket på den i vårt anletes svett uppskottade gången från grindstolparna till trappen. Grannen trodde åskan gick när det rasade. Och det låter rktigt riktigt mycket! Det är faktiskt ganska otäckt.

Men jag är en duktig tjej som kan hantera en skyffel.

Jajjemensan!

Men det var bättre förr!

Nu töar det, minsann!

2010-02-26T12:16:00.002+01:00

Takdroppet står som spön i backen och när som helst kommer all snö som samlats på taken de senaste sju (!!!) veckorna drösa ner på marken. Inte med något mjukt swooosh, utan med en lång ladda BRAAAAK-KADONK-SMÄLL-SPLASH. Det kommer inte bli någon vacker syn. Inte!

Plusgraderna är efterlängtade. Det är klackarna i taket på var och varannan blogg just nu och på facebook uttrycker mina vänner glädje över regn. Regn! Och de jublar? (Och nu kom det första BRAAAAK-KADONK-SMÄLL-SPLASH) Vilka är dessa människor som både kallar sig mina vänner och som jublar över regn i februari?

Se´n när är regn bättre än snö på vintern? Jag bara undrar?
Kliv igenom en snödriva en dag då det är minusgrader och du blir lite kall om foten en stund. Såvida du inte har vettiga skodon på. Kliv igenom en snödriva idag och du är genast genomblöt. Såvida du inte har gummistövlar till knäna.
Få hem ett barn som lekt ute i snön en dag med minusgrader och du kan glatt hänga upp kläderna på närmsta krok och servera en rykande varm kopp choklad med minimarschmallows. Få hem ett barn som lekt ute i snön idag och du får börja med att vrida ur kläderna innan du letar upp en plats i hemmet där de kan få hänga i fred. Nå´n varm choklad hinner du inte med att få fram.
För att inte tala om vad som händer när all snö är borta och du får hem nämnda utelekta barn. Det är då man önskar sig en groventré.

Smälter snön bort nu har vi en rejält geggig mars att se fram emot. Och mars är en lååång månad. Och april är också lång. Kommer också vara geggig. Och smälter snön inte bort, utan blir kvar för att det fryser igen... Då blir det halt, minsann.

Så, nej. Jag jublar inte över plusgrader och bortregnad snö. Jag gillade läget som det var. Tyckte det var underbart. Förutom att tågen inte gick som de skulle, men man kan ju inte få allt. De gick ju i alla fall. Typ :p

Om man skulle tröttna på OS...

2010-02-25T22:19:00.003+01:00

Eller om man skulle få väldigt tråkigt när OS är slut...

Då kan man följa den här familjen. Och se´n behöver man inte ha tråkigt mer.

Familjen Bruun kan vara den modigaste familj jag har hört talas om. Och deras blogg kan vara den roligaste blogg jag någonsin läst. Jag skrattar så jag gråter bara jag tänker på det. Kolla där!

Och mamma! Du har väl inte kvar receptlådan?!!! :D

Så här är det

2010-02-22T16:47:00.002+01:00

Jag hinner inte blogga! Jag har fullt upp med att titta på all sport som visas på tv i dessa tider. Ja, du läste rätt. Jag tittar slaviskt på all sport. Jag säger åt barnen att flytta sig för att jag ska titta på sport. Ur led är tiden!

Mest, och framför allt helst, tittar jag på skidor och curling. Jag älskar curling! Jag har älskat curling se´n... Äh, det minns jag inte, men curling är världens bästa tv-sport. Reglerna begriper jag inte, förstås. Men i takt med att turneringen pågår lär jag mig känna igen olika begrepp och kan få det att låta som att jag begriper. Perfekt!

Fulast benkläder i årets OS: Kanadas längdskidbrallor (ödleskinn?) och Norges curlingbrallor. HUR ska man kunna ta norrmännen på allvar? HUR kan de hålla sig för skratt?

Minst, och inte gärna på en enda fläck, tittar jag på vuxna mäns kälkåkande. Så dumt! Hellre hockey då, faktiskt... Nästan...

Nu börjar det!

Nu är det sportlov!

2010-02-19T16:45:00.002+01:00

Äntligen! Det var på tiden. Och jag trodde nog aldrig att den dagen skulle komma och allt vad man kläcker ur sig i lättade lägen som det här. För det har varit en märklig vecka. En vecka på helspänn. Inte alldeles jättemycket arbete, precis. Inte superstressigt. Men spänt. On the edge.

Nåja. Den är över nu. Det är dags att slappna av. Och det gjorde jag. Så fort tåget hem rullade ut från stationen och "Spanarna" i P1 (som var nästan ovanligt bra idag just) avslutade med några jazztakter slappnade jag av så till den milda grad att jag somnade. Inget ovanligt alls. Särskilt inte på fredagarna. Men idag vaknade jag inte när tåget rullade in hemmavid. Jag vaknade av några tveksamma, men bestämda, petningar på armen och ett roat leende från Okänd Man. Tack för det! Verkligen! Annars hade jag väl åkt tillbaka igen. Vem vet?

Å andra sidan... Om jag hade åkt tillbaka hade jag ju kunnat hämta min kalender... Livet kommer vara riktigt osäkert nu i en dryg vecka.

Shit vad svårt!

2010-02-17T22:15:00.003+01:00

Nu fick jag en så´n där utmärkelse. Kreativ blogg från fina Emelie.
Så vad gör jag nu? Lägger in bilden? Hur då? Jag är ju en latis som av rena bekvämlighetsskäl bara använder mina egna bilder annars. Hmmm. (Här ska också erkännas att Emelie kallade mig "rolig". Hur roligt är det här? *s*) Nåja, nu syns den i alla fall och jag kan gå vidare i utmaningen.

Berätta sju saker om mig själv? Som ni inte redan vet? Öh?

Jag tycker det är skönt att ringklockan vid dörren inte funkar, för det är bara folk vi verkligen känner som tar sig för att knacka. Vissa tar sig för att kliva rakt in också fast då får man skylla sig själv. (Fast det är lite jobbigt när barnens kompisars föräldrar står där och trycker på knappen jättelänge samtidigt som jag undrar om de inte ska komma och hämta barnet snart...)
Jag kan äta nästan hur mycket chips som helst. Och det spelar ingen roll vilken smak det är. Bara det är chips.
Jag har fortfarande inte röjt upp i julpyntskaoset. Och då ska vi ha i åtanke att det nyligen varit jul...
Jag mutar mina arbetskamrater för att få ha mina Pollysar ifred! Återstår att se hur bra det funkar.
En gång glömde jag min termosmugg (som jag dricker det livgivande morgonkaffet ur) på jobbet och övervägde att stanna hemma hellre än att åka till jobbet utan kaffe. Alternativt att hälla kaffet i en plastpåse och ta med sugrör på tåget... Men jag åkte utan kaffe och jag överlevde. Knappt...
Jag stör mig faktiskt inte ett enda dugg på snön och kylan. Jo, det gör jag, förresten. Men inte snön och kylan ändå... Snö är bra! Och kläder är också bra!
Jag har jätteoputsade fönster. Och kommer fortsätta ha det länge. Jättelänge!

Och så skickar jag vidare utmärkelsen till Jossan (för att jag är nyfiken i en strut), Mia (av samma anledning), Camilla (som har värsta hållhaken på mig. Och en helt otroligt kreativ blogg!) och Cilia (som har ett kreativt språk jag avundas henne. Ibland i alla fall)

Vissa dagar borde man stannat i sängen!

2010-02-16T21:06:00.000+01:00

Så tänker nog den där arma funktionären som inte riktigt visste vad han höll på med.
Klant!

Vi gillar guld!

2010-02-15T19:53:00.002+01:00

Kalla är bra.
Och Haag också.
Jättebra!
Snabba och allt.
Hurra!

Men några saker undrar man ju...
- Yvette? Kan ingen ta tag i henne och se till så att hon ställer vettiga frågor?
- Babben? Why???
- Gröna OS-ringar? Bara gröna?

In-i-kaklet-vecka!

2010-02-14T22:05:00.002+01:00

Fast ändå inte.

Här gäller det mest bara att hålla ut. Hålla humöret uppe. Hålla tiden och hålla bollarna i luften. Hålla in magen...

Hålla motivationen på en hyfsad nivå. Min egen är svårast. Andras motivation får sig en skjuts av ordet "betyg". Min motviation får sig en skjuts av... Jag vet inte. Godis, kanske? En påse Polly i skrivbordslådan och dagarna susar förbi. Typ.

Det är en vecka kvar till sportlovet, om ni undrar...

Det är OS-tider nu

2010-02-14T15:42:00.002+01:00

Till och med jag bryr mig om OS. Sport är trist som bara den, men av någon anledning slinker OS igenom. Har alltid gjort. Märkligt!

Idag:
Short track. Typ långskridskor på liten bana. Yrselframkallande. Det går runt och runt och runt. Jättefort. Deltagarna ligger i kurvorna. Och de är många också. Svenske Kommentatorn har inte ens brytt sig om att lära sig namnen. De får heta saker som Tvåsjunoll, Femettvå och Kanadicken.
När ett lopp är slut måste man vänta in diskningarna innan man vet hur det gick egentligen. Det är spänning det.

Jag är så gammal nu!

2010-02-13T22:27:00.002+01:00

Stackars lille pojk som fick stå där mitt under vattenläckan och bli alldeles genomblöt. Fast nog var han kavat allt, och sjöng sin Manboy-melodi hela vägen till slutet. Såg riktigt glad ut också. Det var starkt gjort!

Och vem sitter på sin kammare och i flitens ljus kommer på den briljanta idén att låta ett gäng småflickor dansa runt i underkläder? Jag känner mig så gammal!

Jag känner att Orsa spelmän fick se sig slagna av Balkan-HipHop... Men eller huuur! Och så känner jag att Dolph aldrig har haft så bra manus som nu, stackars karl.

Tur det är en hel vecka till nästa gång...

Nu blir det OS.

Mellokvällo!

2010-02-13T15:17:00.002+01:00

Har jag hört...

Vilka är med? Hur många går vidare? Och vart går de? Jag vet ingenting mer än att Brorsan kommer hit med familjen, att jag ska laga tacopaj till oss och att barnens rum är väääldigt ostädade.
Plus att jag behöver duscha.
Och köpa grönsaker.
Och göra sallad.

Blogga behöver jag inte!
Verkligen inte!

ACTA tandkräm

2010-02-11T19:04:00.002+01:00

Den blå. Plötsligt och utan förvarning finns smaken i munnen. Och med minnet av den smaken kommer andra minnen. Varm choklad i mugg till frukost. Ostmacka. Snö utanför fönstret och närradions julkalender från den svarta stereobandspelaren med radio. Och vävtapet. Brun i köket och vinröd i hallen.

I skolan satt vi på tredje våningen. Eller andra, beroende på hur man räknade våningar. Majjen gjorde klart redan första dagen i fjärde klass att den som inte sköter sig blir utkastad. Genom fönstret. Vi måste ha skött oss exemplariskt för jag har inget minne av att någon blev utkastad. I alla fall inte genom fönstret. Vi sjöng om att det var dans på Brännö brygga och att maskrosor kallas ogräs och bör rotas ut. Majjen spelade. Hade vi piano eller orgel? Det minns jag inte.

På skolavslutningen pratade prästen om att älgarna kissar i skogen och att vi dricker vatten ur kranen. Se´n åkte vi på semester med husvagn efter bilen. Lillebror sov i baksätet. Jag låg på kuddar på golvet och försökte göra detsamma.

Minnet är konstigt. Det som kommer sist hände nog först.

Se´n träffar jag Någons Lillebror. Det var länge se´n sist. Jag och Någons Lillebror tittar länge på varandra innan vi får ihop det och kan säga hej och att det var länge se´n. Och jag får nya minnen. Av vårsol på snöig balkong. Hänt i veckan som prasslar när Någon försöker jonglera med kaffekopp, cigarett och tidning. Jag tog koppen annars hade det aldrig gått.

Minnet är bra konstigt. Undrar hur det är med Någon? Jag glömde fråga det.

Det är en snöig vinter vi har!

2010-02-03T19:48:00.002+01:00

Som Ronja och Birk skulle ha sagt...

Jossan sa också något som jag tyckte var träffrätt. Huvet på spiken. Att den här vintern är ju faktiskt riktigt ren. Har ni tänkt på det? Ni som klagar så högljutt på snön och vill att den ska bortbortbort? Det är inget grus i hallen som följer med in i resten av huset. Ytterkläderna behöver inte tvättas varje vecka. De blir bara blöta efter några timmars lek ute. Men det torkar ju och lämnar inga spår, till skillnad mot leran vi är vana vid att ungarna hasar runt i vid den här tiden på året.

Och så deppigheten. Den vi brukar drabbas av ungefär lika säkert som sill till midsommar. Den där känslan av att man bara inte står ut med en enda så här kort dag till. Jag har inte känt den i år. Och jag har inte hört lika många klaga på den heller. Och det fick mig att börja fundera på det där med att vara Nordbo som vi. Att vi söker oss till varmare länder på vintern. Länder där solen syns och dessutom värmer.

Jag tänkte att vi verkar kunna stå ut rätt bra med mörkret dessa kortkorta dagar. Bara vi får nå´t för mödan. Som snö, t ex. För alla vet att det ska vara snö på vintern. Och när vi har snö klarar vi av att det är mörkt. Eller vi, förresten. Det där verkar i alla fall gälla för mig. (Men om Anna Anka kan käka brosk för att inte få cancer kan jag påstå att det här är sant. Så det så.)

Så det är inte snön som är problemet. Okej, tågen och bussarna går skrattretande illa. Men det är inte snöns fel. Snön är trevlig, mjuk, vit och ren. Jag vill ha mer snö!

Tisdagar är fisdagar!

2010-02-02T19:44:00.003+01:00

Det är så märkligt, egentligen. Att en dag i veckan blir den man tycker sämst om hela tiden. I år är det tisdagar som får mig att nästan rysa av obehag. Varför det är så kan vi låta vara osagt. Det finns skäl och förklaringar, men de får förbli ett mysterium för alla utom mig (och min familj, mina vänner och mina kollegor samt kreti och pleti på tåget...). Däremot kan jag berätta vad som ytterligare förgyllt de senaste tisdagarna och byggt på känslan av att vilja fly.

Power Point! PP! Eller som vissa väljer att uttrycka det: Power Point Porn... Detta mördande tråkiga verktyg. Denna förnedrande föreläsningstortyr. Denna samlingarnas sabotör... Och något ljushuvud verkar ha kommit på att just jag och mina högt ärade kollegor ska få oss till livs minst en Power Point-presentation i veckan. Gissa vilken dag!

Jag vill inte se någon PP om hur jag kan använda en webtjänst eller en websida. Ge mig en länk och säg åt mig att surfa runt istället. På egen hand. Jag kanske inte gör det, förstås. I alla fall inte i rödaste rappet. Jag kanske har annat arbete som känns mer angeläget. Men å andra sidan... Jag kanske inte lyssnar på en porrig presentation heller.

Det är halvvägs nu

2010-02-01T21:45:00.002+01:00

Halvvägs till sportlovet.
Och väl där är det halvvägs till påsklovet.
Och när vi kommer dit är det närmare sommarlovet och...

Lycka!

Men först ska vi ta oss till sportlovet.
Helst med en gnutta vett i behåll.
Det är inte lätt, det där med vett.
Vi är så få som har det...

Jag jobbar

2010-01-31T13:43:00.001+01:00

Det känns fel på nå´t sätt.
Kanske för att det är söndag...

Dagens ungdom...

2010-01-29T16:42:00.002+01:00

Det är lätt att bli präktig när man har en hel generation efter sig. Och jag gillar inte att vara präktig. Men ibland... Att komma till squash-hallen utan ombyte? Eller att gå på hala och ojämnt snötyngda trottoarer i pumps? Eller att klä sig i kavaj och sko med öppen tå när man ska paddla till ett berg?

Vad är det med dem?

Jag har själv gått till idrottsdagar och friluftsdagar med en motivation som om jag var på väg till min egen avrättning. Jag har segat och dragit fötterna efter mig. Mig har lärarna fått vänta på länge länge. Jag har suttit på golvet och pratat killar istället för att prova på tennis, badminton, squash och vad det nu kunde vara. Men jag var klädd för idrott och friluftsliv. Hur lat jag än var i verkligheten var jag mån om att det åtminstone skulle se ut som om jag tänkte anstränga mig.

De är kanske bara ärligare?

Jag tänkte vi kunde sitta på balkongen

2010-01-28T15:55:00.001+01:00

Men inte idag, just...

Man har inte roligare än man gör sig

2010-01-28T09:22:00.003+01:00

Hade jag fått en spänn för varje gång jag hört det skulle jag haft riktigt roligt nu. På en privat strand. (Alltså har jag inte roligt...?)

Hur som helst. Dagens utmaning är att äta knäckemacka med makrill i tomatsås (helt gott och fullständigt normalt) OCH majonnäs (totalt onormalt!). Här är den!

Jag kan avslöja att det smakar som knäckemacka med makrill i tomatsås och majonnäs. Varken mer eller mindre. Inget jag skulle springa benen av mig för.

Godare mackor finns! Bara så ni vet...

Men det var väl synd?

2010-01-27T10:08:00.002+01:00

Tidernas mest gångbara ursäkt körs i sank.
Det var ju tråkigt...

Jag menar att man kan ju inte vara på topp jämt, heller. Och då är det ju bra om man har en socialt accepterad ursäkt till att man inte kommer ihåg sin egen födelsedag, lägger fjärrkontrollen i frysen eller brygger en stor kanna kaffe halv elva en tisdagkväll... Men det är klart. Vanlig gammal hederlig sömnbrist är inte fy skam det heller.

För visst gillar vi att skylla på graviditet och amning? Och vi gillar att göra det länge. Minst tio år sitter det i, har jag hört... ;)

Jag fick lite utbildning idag

2010-01-26T20:15:00.002+01:00

Eller utbildning och utbildning. I vissa kretsar räknas det säkert som utbildning när någon kommer och river av en rutinmässig Power Point utan att tänka så värst mycket på vilka åhörarna är just vid det tillfället. För mig är det bara dumt. Jag slutar lyssna. Och det går snabbt. Jag är hänsynslös på det viset. Faktiskt.

Men så här. Om nu någon har bestämt att jag ska använda ett dataprogram för att göra vad jag hittills klarat av med en eller annan post-it... Då får de allt sälja in det liiite bättre än att bara tala om vad knapparna jag ska klicka på heter. Och man kanske kan skippa delar som "semestersaldo" och "byte av arbetspass" när man vänder sig till en grupp lärare. Man kanske istället ska berätta var man för in plustiden när man vikarierat för kollega med sjukt barn. Eller ska det fortfarande göras på post-it?

Det är få som talar om det papperslösa samhället idag. Och jag misstänker att det kommer trilla in en hel del utskrifter från det tjusiga programmet också vad det lider.

PS. Det där med post-it. Har aldrig hänt. Men typ papper och penna. Blankett. Nå´n som minns de finfina grejerna? Som Kollegan sa: "Att det ska vara så svårt att lämna in ett papper!" *s*

Ett evigt jagande

2010-01-25T17:43:00.002+01:00

Ekorrhjul. Fast jag har aldrig sett en ekorre i ett så´nt där hjul. Jag har aldrig sett en ekorre i bur ens. Det är nog bra! Hamstrar har jag sett. I bur. Med hjul. Men de sprang sig inte trötta i det där hjulet när jag var där i alla fall. Det kan ju ha berott på att jag var där på dagtid. Hamstrar springer nog i sina hjul på nätterna, va? Precis som vissa sjuksköterskor gör...

Hur som helst. Jag tänkte på det idag. Det där med jagandet. Att jag går upp på morgonen och åker till jobbet och gör jobbet, men allt jag vill är att komma hem igen. Det är liksom strävansmålet, om man säger. Och att om jag tänker i ett längre perspektiv så vill jag bara att det ska bli fredag så att jag får åka hem och vara hemma i två hela dagar. Delmål har jag också. Lunch! Det är ett delmål. Jag måste ha en lunch jag kan se fram emot. Idag var det Burgundisk gryta i den lilla lådan. Det funkade.

Men bäst funkar det att komma innanför dörren hemma igen. Sätta ner fötterna på värmegolvet och vara hemma. Det är bra så.

Man kan önska vad som helst

2010-01-24T10:50:00.002+01:00

Jag saknar självbevarelsedrift och ställer upp på nästan vad som helst. Härom året satt Lillfia och pekade på tårtor på nätet och jag gjorde tre olika vansinnigt ambitiösa skapelser till henne. För jag kan inte säga nej så bra när nå´n ber snällt... Och dessutom ser söt ut.

I år tänkte hon både länge och väl innan hon vågade klämma ur sig sin tårtönskan.
- Mamma? Jag vet hurdan tårta jag vill ha, men det kanske inte går... Mamma? KAN man göra en tårta med grädde utanpå? Och kiwi?

Jamenvisst kan man! Jag har, som sagt, inga som helst begränsningar. ;)

Missing in action

2010-01-23T11:31:00.002+01:00

Var är kniven???

Kniven, som har två blad och ett vitt skaft, sågs senast på nyårsafton. Den var vid tillfället täckt av avocadomos. Kniven bör därefter ha tillbringat viss tid i diskmaskinen, men där slutar spåren. Upplysningar om Kniven tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

PS. Strumpor har vi så det räcker, men det vore finemang om du kunde tala om var de randiga örngotten ligger också... Och skattkistan, för den har jag aldrig sett till, men det skulle sitta fint med en så´n. En fullproppad skattkista! Särskilt om ingen hittar Kniven...

Faaast...

2010-01-22T19:02:00.003+01:00

En sak är i alla fall väldigt jättebra med att barnen börjar bli stora. Eller, ja... Större.

Man behöver inte ladda med tvåhundraförtisjutton lekar när födelsedagen ska firas. Det räcker att komma hem från jobbet, slänga fram lite ingredienser till pizza, köra igång en film och serva sällskapet med lika delar chips, ostbågar och popcorn. Plättlätt! Me like!!!

Så nu sitter jag här i min saliga ensamhet. På fredagskvällen. Bara jag och laptopen som gosar framför brasan. För alla barn kollar på film, och... En kort stund undrade jag faktiskt vart Mannen tagit vägen. Han försvann som en fjärt. Men det är visst handboll nå´nting ikväll, så vid närmare eftertanke sitter han säkert vid en tv någonstans.

Snart ska jag lägga ihop den önskade tårtan. Det ska tydligen bli en så´n nu. Om Födelsedagsbarnet inte ändrar sig igen. Man vet aldig med Födelsedagsbarnet.

Här är frid och fröjd.
Jag är nöjd.

Jag börjar få stora barn

2010-01-20T19:19:00.002+01:00

Jomen det verkar så.
Vi hänger bara inte med riktigt.
Och det är inte bara dåligt
att inte hänga med.
Har det visat sig...

Jag undrar faktiskt
vad tioåringar
ska med msn till.
På riktigt.
Förutom att kunna skriva
vem de hatar och så´nt.
Ljuga om varandra.
Kapa varandras konton
och bli osams.
Alltså samma sak som
femtonåringar gör.

Förutom det.
Vad ska de med msn till?
Behöver tioåringar msn?

Tänk om...

2010-01-19T19:56:00.003+01:00

Nä, den där sekten verkar jag inte bli så fet på.
Det var synd att rusningen uteblev.
Vi kunde nog ha haft rätt kul för era pengar.

Dags istället att göra läxan till imorgon.
Vissa lär sig aldrig...

Karriärbyte, kanske?

2010-01-18T20:00:00.002+01:00

Jag har aldrig gillat läxor. Jag gillar inte att få dem, inte att göra dem, inte att lämna in dem. Jag gillar inte att ge dem eller att kolla att de blivit gjorda. Skriftliga läxförhör är det värsta jag vet, för de måste man ju rätta. Jag gillar inte när Fiorna har läxor heller. Inte på en enda fläck gillar jag det!

Ändå är mitt liv smockfullt med läxor och uppgifter och inlämningar och repetitioner och rent och skärt elände dagarna i ända. Idag tror jag minsann att jag sket det blå skåpet när jag gav mig själv läxa. Jag skrev verkligen upp i min kalender vad jag skulle göra när jag kom hem. Helt sjukt! På riktigt vansinnigt.

Nu har jag ingen vidare vana på att göra läxor. Har liksom aldrig fått in nå´n vidare rutin på det, eftersom jag tycker det är så... tråkigt? Onödigt? Tidsslukande? Dumt? Som privatperson, alltså. Som lärare tycker jag uppenbarligen att läxor är livet. Jag menar... jag ger dem till mig själv... Men nu är jag privat och läxan är väl inte helt gjord än, nej...

Så... nu funderar jag på alternativa yrken, för att slippa läxorna till en väldig massa procent. Och jag kommer på att jag nog ska bli sektledare. För man får bestämma allt då, och det verkar kul. Då kan man bestämma att medlemmarna ska ge alla sina pengar till ledaren, t ex. Det vore hemskt kul. Mycket roligare än läxor i alla fall. För mig... Nä, det får bli en snällsekt. En sekt som missionerar om att läxor är väldigt dumt!

Här är dopfunten!

Nå´n som vill va med?

Eller så gör man så här...

2010-01-16T12:02:00.002+01:00

Det blev bättre!

Jag är mer nöjd nu.

Och enligtdet goa lilla

födelsedagsbarnet

är detta HELT perfekt.

Bra så!

Bara det att nu vet jag att jag behöver bokstavsutstickare. Snygga bokstäver ska det vara. Alltså, ett snyggt typsnitt. Ett som är användbart lite när som. Versaler känns mer användbart än gemener (ville liksom få med att jag kan de orden). Tips på det, någon? Utstickare, alltså.

Ordningen är återställd!

2010-01-15T21:18:00.002+01:00

Tvättkorgarna är fulla av tvätt.
Diskmaskinen är full av disk.
Köksbänkarna är fulla av allt möjligt.
Hallgolvet är fullt av skor, mössor och vantar.
Kylskåpet ganska fullt av mat .
Gotteskåpet är också fullt,
(men det är bara tillfälligt,
för jag är sugen)

Jag är inte full.
Det är kanske synd?
Så här på freda´n...

Det gick inte som det skulle idag

2010-01-13T22:14:00.002+01:00

Tåget, alltså. Det blir ju sådär ibland. Att tågen inte går som de ska.

Jag tog det med ro idag. Jag klev på ersättningsbussen i morse. Jag konstaterade att jag skulle bli rejält sen, men att det inte fanns ett enda dugg jag kunde göra åt det. Jag var faktiskt glatt överraskad av att det ens stod en buss där. Jag skällde inte på chauffören när han inte hittade. Jag tittade inte på klockan var tredje minut och suckade inte tungt. Jag pratade inte med de andra passagerarna om hur förfärligt dåligt allt var och jag gick inte igenom alla andra gånger det varit problem med trafiken. Andra gjorde det där, och inget ont om dem för det... Men jag gjorde det inte idag. Och jag var riktigt stolt över mig själv. För det löser sig ju alltid på nå´t sätt och det var ju ingen verklig katastrof.

Jag tog det med ro på eftermiddagen också, faktiskt. Inte lika mycket ro, men ändå. Och jag hade möjlighet att se de som inte tog det med ro. Det var inte vackert alls. Man trängs och knuffas. Bevakar. Och märkliga rykten sprids plötsligt. Som att busschaufförerna snart ska ha en timmes rast och vi får vänta i knädjup snö. Eller att den som inte kommer med bussen ska få åka taxi hem till dörren istället. Eller att bussen inte alls kommer gå dit den ska utan åt helt andra hållet. Eller att det just kom ett tåg i alla fall...

Jag tog det som sagt med ro idag. Och jag tänkte på de människor som befunnit sig i riktiga katastrofer. Där det gällde livet. I situationer där det faktiskt var livsviktigt att få rätt information från trygga källor. World Trade Center... Estonia... Tsunamin... Diskoteksbranden i Göteborg... Haiti... Situationer då det spreds alla möjliga rykten och massor av felinformation. Känslan av hopplöshet. Att inte veta vad som är sant eller vem man kan lita på. Måtte jag aldrig hamna där.

För oss gällde det inte livet idag. Idag handlade det om att komma hem den ena eller den andra timmen. Bagateller. Och vi hade en fast punkt på busshållplatsen. En kvinna som tog tag i det hela alldeles på egen hand. Som fattade egna beslut och såg till att det hände grejer. Hon såg till att den som väntat längst kom iväg först. Och åt rätt håll. Hon var fantastisk och nästa gång jag åker med hennes tåg ska jag säga det åt henne.

Men nu ska jag se om det kan bli några nya flaggor till helgen...

Smart!

2010-01-12T20:01:00.003+01:00

Det är fler som vet hur man gör.

Bra där, Erik!
På´n bara.

Snart är det ingen mer som släpar sitt barrande åbäke genom huset för att fylla skor och väskor med stickigt grönt. Det känns nästan som om jag är med i en väckelsevåg eller nå´t. Jag känner mig smart.

Plötsligt händer det

2010-01-11T19:08:00.002+01:00

Så står man där igen då.
Som om man inte gjort annat.
Nå´nsin.

Ledigheten är knappt ens ett minne.

Nåja
Det är trots allt bara
sex veckor till nästa gång
Jag gnäller inte
Det verkar så bortskämt
Folk får nå´t stickigt i ögonen om jag gnäller
Så jag låter bli

Det blir bra, det här!

Ni skulle bara veta...

2010-01-10T21:20:00.002+01:00

Det är baske mig tur att jobbet drar igång på riktigt imorgon. Tur och förbannad lycka är vad det är. För alternativet är att jag skulle bli fullständigt galen. GALEN, I tell you!

Här är nu så välorganiserat så det gränsar till tråkigt. Allt är städat, tvättat, diskat... Var sak ligger på sin plats... Gympapåsar är packade, kläder framlagda, frukost planerad och morgondagens middag är förberedd in till det löjligas gräns. Jag har till och med bakat bröd nu ikväll och av det syns inte ett spår. Inte ett spår!!! Det är inte likt mig. Inte alls. Det gör mig nervös, faktiskt.

Så det ska bli himla skönt
att gå till jobbet imorgon
och mötas av kaos.

Jag är van vid kaos.
Jag kan hantera kaos...

De får bo kvar!

2010-01-10T13:02:00.002+01:00

Julen är egentligen borta nu.

Men det här gänget får bo kvar.

De kommer nog trivas ihop med tulpanerna.

För det första har jag målat två av dem själv, och eftersom jag är så stolt över det känns det synd att packa undan dem redan efter några veckor.
För det andra så kan jag faktiskt behöva lite skarpa ögon på mig i köket. Lite Storebror ser dig. Arbetstomtarna får höja moralen, helt enkelt.

Jag kanske borde ha en på jobbet också...

Kalaset blev inställt

2010-01-09T11:15:00.002+01:00

Detsamma gäller tårtleveransen.

Så idag äter vi tårta här hemma.

Morgon, middag och kväll.

Eller så delar vi upp den och överraskar grannarna.

Och hälsar från en nybliven femåring med sjuka syskon.

GRATTIS!

Ska man se det positivt, och det tycker jag väl att man ska, så får jag en ny chans på den här redan nästa vecka. För då räknar vi med att familjen kryat på sig och kan genomföra kalaset. Med flaggtårta och allt.

Den kommer inte se precis exakt likadan ut då. Jag vågar lova det. Blixten slår inte ner två gånger på samma ställe. Åtminstone inte samtidigt. Och inte i samma bit marsipan heller...

Vad bra att det är så kallt ute!

2010-01-08T22:47:00.002+01:00

Jo,
för då var det inte så farligt
att stå med ett jätteblock
djupfryst riven ost i nävarna
och försöka bända loss
lagom mycket för en pizza.

Fingrarna
hade ju liksom redan varit
sådär
kalla
förut idag.

Flera gånger.

Note to self:
Frys inte in en hel ost i samma påse.
Inte när den är riven.

Läste ut min pendlarbok idag

2010-01-08T17:19:00.002+01:00

Nu hade den visserligen legat till sig i väskan över jullovet. Men det hjälps inte. Jag är besviken. Igen.
Jag är ingen litteraturkritiker. Björn Ranelid skulle begära mitt huvud på ett fat om jag ens nämnde hans böcker. (Bäst att inte läsa dem då, faktiskt) Och Linda Skugge skulle garva brallorna av sig om hon visste att jag yttrade mig. Jag är bara en helt vanlig slöläsare.

Men allvarligt talat. Denna uppsjö av kriminalromaner? Denna ogreppbara massa av liknande... blaj? Är det bara jag som är så in i baljan trött på den livströtte kriminalaren med trassligt privatliv? Den skrivande flickvännen som löser fallet på intuition och tur, men som ändå ligger skadad i lejonets kula mot slutet av berättelsen? Är det bara jag som är innerligt trött på att de där två aldrig riktigt kan bestämma sig? Kollegan med städat yttre men kaos inombords? Är det nå´n som är trött på seriemördare?

Jag är så lättlurad, för jag hade väntat mig nå´t mer av en bok där en stor röd blaffa på framsidan talar om att det är en succédebut. Det står också att denna succédebut "överglänser många av sina kollegor i deckarbranchen", men vid närmare eftertanke säger ju inte det så mycket, förstås.

Så... vad ska jag läsa nu då?

Det gick ju bra

2010-01-07T20:52:00.002+01:00

En hel dag på föreläsning och jag somnade inte en enda gång. Kände mig nödd och tvungen att sms´a lite, bara. Men annars höll jag mig på mattan som sällan förr. Det kan ha berott på överflödet av tårta vi bjöds på för att vi är BÄST på vår skola. Klart bäst!

Jag har till och med lagt ihop en tårta och dammsugit lite nyårsconfettistjärnor i ett akut anfall av inbillad överenergi.

Nåja, det reder nog upp sig imorgon.
Imorgon ska jag vara som vanligt.
Lat och oregerlig.

Det här är ju riktigt sorgligt

2010-01-06T12:32:00.006+01:00

För det första så ser mina fingrar ut som fyra falukorvar på rad. Bara det är ganska trist.

Men kolla det snygga örhänget som vilar på dem istället. Läckert. Tjusigt. Det finns ett matchande halsband också. Det används aldrig. Ska det matcha så ska det matcha, liksom och matchar gör det inte längre eftersom örhänget är ensamt. Sorgligt.

Jag fick dem i julklapp av Mannen en gång på den tiden då vi fortfarande smög med julklappar till varandra. Det känns otacksamt att slarva bort så fina grejer som jag blev så glad för. Sorgligt.

Det är ingen idé att leta heller. Det försvann för flera år se´n. Det var borta en dag, bara. På den tiden då barnen var pigga tidigt på morgonen och satt i min säng och lekte med det som låg slarvigt slängt på sängbordet efter en sen festkväll. Som de snyggaste smyckena mamma nå´nsin haft, t ex. Det försvann på den tiden då jag gick fram som en ångvält med dammsugaren och tänkte "barbiesko" eller "pärla" eller "knäckebröd" om allt som rasslade till i röret. Men mest försvann det ju för att jag inte var rädd om det. Sorgligt.

Kanske dyker det upp en dag. Som Mammas växande diamant gjorde. Plötsligt en vår låg den där i trädgårdslandet och... var tillbaka. Den hade inte växt, förstås. Men den var tillbaka. Annars så tar jag med mig den ensamme tvillingen till Guldsmeden och ber honom trolla fram en ersättare. Fast det blir inte samma sak då. Det blir det inte.

Nu blev det snäppet bättre också

2010-01-05T15:59:00.002+01:00

Fikar med kaka och make
Hann inte ta nå´n bild på den
Kakan alltså
Maken skulle jag hinna ta bild på
Fast jag får inte

Prima liv nu

Kylslaget

2010-01-05T15:18:00.002+01:00

Här är förklaringen till att jag överlever den här vintern.

Kan man annat än älska en så vacker pjäs?

Som dessutom håller en varm?